Jag hade köpt en kamera i butiken där allt kostade 99 cent

Vid stranden, den lilla insjön, börjar jag tänka på Santa Monica Beach. Det finns inga likheter utöver sand och vatten. Jag vet inte varför det blir så men det har hänt förr. Att jag när jag ligger på den gräsbevuxna sandstranden vid den lilla sjön i Sörmland förpassas till någon av de där få dagarna i början av seklet när jag och Stoffe satt på den betydligt längre, bredare och sandigare Santa Monica Beach. Han rökte gula Camel antar jag. Om Tom var med rökte han vit Marlboro. Jag rökte inte alls. Badade gjorde ingen av oss. Vi mest satt och småpratade minns jag det som. Vi bar på en känsla av att den resa vi påbörjat inte skulle sluta som vi först tänkt. Fast just det pratade vi inte så mycket om. Men vi såg till att hjälpa ödet på vägen genom att sitta där på stranden istället för att söka jobb och repa. 

Stranden var mäktig. 

Solen sken. 

 Bussresan dit var lång. Inga andra åkte frivilligt buss. Surfare minns jag inga, däremot stora sällskap med latinamerikaner där alla män bar fladdriga shorts med vita fotbollsstrumpor till. Sådana där tjocka och långa som går upp till knät. Måste vart en grej just då. 

 Jag hittade en bild från ett av de tillfällen vi hängde där på stranden. Jag hade köpt en röd plastkamera på butiken där allt kostade 99 cent. Eller så var det filmrullen. Kameran var skräp i vilket fall som helst. Jag kom hem med 36 fotografier varav de flesta bara visade mörkt grynigt skimmer. Men en bild från stranden finns. Det måste ha varit Tom som tog den. För Ricardo var aldrig med. Och jag och Stoffe halvligger bredvid varandra. Det är en bra bild i all sin enkelhet. Instagram-filtrad långt innan appen fanns på grund av den dåliga kameran och det speciella ljuset. Jag har halvlångt hår och kisar. Stoffe är rakad och har skägg och keps. Han tittar mot fjärran. Tom som måste hållit i kameran är garanterar klädd i mörka chinos och vit t-shirt med upprullad ärm. Keps bakochfram. 

 Det var längesedan tänker jag och rycks tillbaka till nu när något av barnen frågar något. Vi äter kex barnen och jag. Två av oss badar. Det finns inga andra på den lilla stranden i Sörmland idag. Sedan tar vi cyklarna och rullar hemåt.

En kosmopolitisk flanörskildring om vald ensamhet


Jag hade tänkt låta bli att skriva om mitt vanliga men ovanligt mycket lediga sommarliv. Men sedan tänkte jag om. Jag gör det ju för att det är lustfyllt. Det är ett sätt att stanna upp en stund, snurra tillbaka kassetten och sedan spela upp samma stycke igen men utan de värdelös bitarna. 
Häromdagen hade jag ett samtal med mina kolleger om att vara ständigt uppkopplad, sammankopplad med en mobil. Jag är sådan. Det stressar mig när jag jobbar, men är också en förutsättning för mitt jobb. Och all stress är långtifrån dålig. När jag är ledig behöver jag inte mobilen eller internet på det sättet men behåller det på. För att jag gillar det. Och jag vill bära runt på mobilen för tänk om det sker något som jag måste ta bild på. Mina kolleger rådde mig att stänga av i sommar, logga ut, tömma hjärnan på digital input. Kanske jag gör det ett tag. Vi får se. Men det är ju inte så att jag sitter med näsan i twitterflödet när jag är ledig med ungarna och glömmer bort allt annat. Men vi får se. Kanske skulle det bara bra för mig. 

Det har varit framochtillbakaväder i två dygn. Sol, regn, sol, regn cirka 15 grader. Det är okej. Vi har cyklat, grävt en ny grop åt segelstolpen, blandat finbetong, lånat böcker på biblioteket inne i stan och pratat pratat pratat. Vi har till och med hunnit bli bjudna på middag hos vänner i byn. Man hinner mycket som ledig. 

På kvällarna och morgnarna läser jag böcker. Jag har precis avslutat Per Hagmans "Allas älskare, ingens älskling" och är nu inne på Jonas Bonniers "Helikopterrånet". Den förra är en kosmopolitisk flanörskildring av vald ensamhet med hög halt av antistatlig politik, mänsklig värme och bargubbsfetischism. 
Den sista en spänningsroman baserat på det verkliga och mycket uppseendeväckande helikopterrånet mot värdedepån i Västberga för snart åtta år sedan. Jag har aldrig läst något av Jonas Bonnier förut. Han vet vad han gör. 

#torplife – here we go again 

Stekt #torplife

Värmen i morse när jag vaknade. Den slog emot mig på ett sådant där utländskt sätt. Jag hade tänkt springa en sväng men tänkte om. Istället tog jag med mig födelsedagsyxan och slog till ett gäng fina störar av spillvirke som lämnats ute i skogen efter avverkning. Blev klar med "staketet" runt landet som jag började med förra helgen. Åtminstone de grova delarna. Nu saknas bara lite småsly som ska tråcklas in så väggarna blir intakta. Det återstår alltid något. Helgen gick för fort. 




En vän från förr

Nere vid stranden idag träffade jag Maria. Stoffes syrra som hon var förr. Det var säkert femton år sedan sist eller så. Ett mycket trevligt återseende. Vi pratade en stund. Stod några minuter i sanden och gick igenom tiden efter gymnasiet. Tänk vad fort det går ändå, att berätta det viktigaste.  


Min 39-årsdag i sex bilder

Det var bara jag som skulle upp tidigt och jobba. Satt för första gången i mitt liv på balkongen för att äta frukost. 
På jobbet var det ovanligt uppsluppet och klämdagsvibb. Zacke körde på. 

Jag lämnade redaktionen 15.30. Klockan 17.25 var jag här. 

Vi drog till stranden på en gång. A var mest glad för all god mat vi skulle äta sedan.

Vi hade ju bommat att köpa grillkol men vi fyllde på med vedstickor. Hej vad det brann.


Denna födelsedagspresent = ❤️❤️❤️







Hjärtat flyger

Vilken försmak på sommaren. Det var korts på till frukost. 
Jag har ont i kroppen efter att ha kört med trimmer (en klimatovänlig bensinare men oj huj vad den går), klippt gräs och byggt ihop studsmattan. 

Jag och Hedda tog årets första dopp och det var förvånande bra temperatur.  

Ungarna har bråkat med varandra som vilddjur men kvällen blev en pärla. 
Vi bar möbler till baksidan och grillade i kvällssolen. 

Soundtrack: Les Big Byrd och Sleaford Mods

Fotboll 

Frukost

Promenad till sjön

Jag


Helene 

Ett dygns frånvaro


Vi kom inte iväg fredag efter jobbet. Inte lördag morgon heller. Men efter lunch satt vi i bilen, redo för ett dygns frånvaro. 
Som ofta annars känns det som en stor ansträngning att packa bilen och komma iväg men väl framme är det värt allt tidigare ståhej. 
Den sista biten grusväg sköljer bort det sista av jobbresterna och annat skräp som legat kvar och tagit plats i huvudet trots att det är helg. Den här platsen är så förknippad med ledighet och lugn att det nästan omedelbart händer någonting i mig när jag kommer hit. 
Jag börjar tänka på andra saker, längta efter andra saker och göra andra saker. Ibland har jag svårt att förstå att jag kan trivas så bra i stan som jag ändå gör. 
Jag går ut i vedboden och känner att jag verkligen skulle vilja ha en klyvyxa. 

Jag hade förberett mig på att tappa kontrollen men så här... nej det var oväntat

Jag var faktiskt lite nervös tidigare i veckan. Skulle gästerna ha trevligt? Skulle de gilla upplägget? Skulle pappa bli glad? Skulle alltid fungera rent praktiskt? Har vi glömt något väsentligt?

Jag och mina systrar bestämde för cirka två månader sedan att att ordna fest för pappa på hans 70-årsdag – utan att säga något till honom och utan att dra in morsan. Det sistnämnda var viktigt. Om hon invigdes skulle det bli hon som fick dra det tunga lasset. 

WhatsApp-tråden som jag och syrrorna haft... ja det såg lite darrigt ut ett tag men så här en dag efteråt – vilken succé det blev. Så skönt. Allt blev bra. Och vi själva hann dessutom ha trevligt. 

Pappa blev rörd till tårar och gästerna tackade för en fantastisk fest. Själv bölade jag som ett barn när jag skulle hålla tal. Det bara knöt sig så fort jag ställde mig upp och tittade på pappa. Jag hade förberett mig på att tappa kontrollen men så här... nej det var oväntat. Fick hålla tag i stolsryggen framför mig och bara andas flera gånger. 

Jag förlorade en hel del retoriska poänger på vägen men tog igen det med desto mer känsla. Huvudpoängen gick fram tror jag. Av reaktionerna att döma var det ett lyckat tal. Jag kommer knappt ihåg något av det själv. 

Idag är jag helt slut. Och glad. Utöver festen med allt som hör till så hann vi hänga några timmar på torpet också. Vi stannade till där idag på väg hem. Grillade, gungade, sågade ner några pinnar och satt i solen. Den värmde. Jag hade gjort mycket för att kunna checka ut från jobbet redan nu och bara stanna kvar.

#torplife will rise again!