En ny vänster testas downtown


Stockholm ska bli en bättre cykelstad. Det är det miljöpartistiska borgarrådet Daniel Helldéns stora projekt. Innan det blir val igen vill han hinna med så mycket som möjligt.

I dag invigdes ett litet men effektivt (kanske) projekt mitt i City. Där testat ett nytt sätt att påbjuda säker vänstersväng för cyklister. Jag drog till korsningen Kungsgatan/Sveavägen tidigt i morse och tog ett snack med projektledaren Catarina Nilsson på trafikkontoret. Mannen till höger heter Ulf och är konsult. 

Catarina var trevlig och svarade bra på allt. Jag skrev en kort grej och gjorde en liten film som ni kan SE HÄR.

###

Imorgon är det sista dagen med #kaffemaskinen på jobbet. Den ska ersättas. Varken jag eller Micke är på plats på redaktionen så Henrik har lovat att sända live på Facebook. Det finns anledning att tro att det inte kommer att bli något men hoppat är starkt. 

Som Johann skrev i specialtråden här nedan: sorgeperioden är inledd. RIP #kaffemaskinen

### 

Olle Castelius, mångårig reporter på Aftonbladet och sedermera pressis på en rad ställen, är inte längre min Facebook-vän på grund av allt tjat om #kaffemaskinen. Vissa saker har ett högre pris än andra. Och vissa kan aldrig ha ett för högt. 

ALARM! Får detta mejl. "Hej alla kaffedrickare, Nu på fredag så kommer våra kaffemaskiner att ersättas med nya och fräscha maskiner, det innebär att under ett par timmar så får ni härda ut." Per Brandt

Posted by Andreas Jennische on Wednesday, May 10, 2017

Jag förstår att folk stannar utanför vårt kontor och tar bilder

Det finns inte lika många rosa körsbärsblommor här som i Kungsan, men de är lika fina. Det kan ge en lite tröst sådär. att sitta där under en stund på lunchen och bara fylla blicken med rosa fluff. 

Jag har tänkt på behovet av tröst de senaste dagarna. Mycket på grund av att mina barn behöver olika typer av tröst helt tiden. De slår sig, de är oroliga för någonting, de tycker att livet är orättvist. Tårarna sprutar och rösten skär sig. Tänk om man som vuxen skulle ge efter lite mer på samma sätt. Skulle det också leda till att vi gav varandra mer tröst?

Jag tvekar. 

Men tröst är ju skönt. Ibland vill man bara ha lite tröst i största allmänhet.



Så här var Stockholm för mig i dag

Jag åker inte tunnelbana så ofta längre eftersom jag som regel klarar mig med cykel. Och så fort det krävs snabba insatser på jobbet som inbegriper förflyttning är cykel snabbast. 

Efter jobbet drog jag utanför tullarna för att ta sonen till simskola i Solna. Efteråt käkade vi sushi och passerade en miljard solarier. Är det så simpelt att det hänger ihop med namnet eller älskar Solnaborna verkligen att sola?

###

Det brann på Östgötagatan i går och jag cyklade förbi där i morse. Det ser inte särskilt dramatiskt ut på bild så här ett dygn efteråt men det verkade inte ha varit särskilt lugnt när det väl brann. 

## 

En framåtblick. Imorgon bitti publiceras en artikel av mig som handlar om Apples planer på en ny butik i Kungsträdgården.

Mitt i allt är det mycket lätt att känna en starkare kärlek till Stockholm än någonsin tidigare

Det är så oerhört sorgligt. Människor har dött. Mitt i Stockholm. En av dem är ett barn som var på väg hem från skolan. Jag har sett den där fruktansvärda filmen inifrån en butik som inte visar något detaljerat men som ändå beskriver allt. Ena sekunden en vanlig fredagseftermiddag på Stockholms största shoppinggata, den andra ett skrikande helvete. Jag kan inte få den bilden ur huvudet. 

Jag var i City igår eftermiddag efter att dådet blivit jämnt och jag jobbade. Jag försökte komma nära Åhléns och se med egna ögon hur där såg ut. Jag kom inte närmare än till Sergelgatan. Där var avspärrat och alla butiker runtomkring höll på att stänga. Det var mycket folk i rörelse och allmän förvirring. Precis vid uppgången från Plattan stod en polis med svarta kläder och hjälm och skrek: "Gå härifrån. Undvik folksamlingar. Det är pågående terror".

Jag fortsatte runt kvarteret. Jag var där i tjänsten, försöka ta bilder och röster för att kunna berätta om det som pågick. Folk rörde sig planlöst, ömsom nyfikna, ömsom rädda. 
Avspärrningarna utökades och jag insåg att jag inte skulle kunna se själva platsen. 

Jag fick löpande information från redaktionen om att det eventuellt hände andra otäcka saker i andra delar av stan (visar sig senare vara enbart rykte) och folk jag pratade med på gatan hade hört samma sak. Känslan jag bar med mig var att något fortfarande höll på att hända. Att det var allvar. I närheten av Hötorget mötte  jag en förskolegrupp på väg hem från en utflykt, kanske ett teater- eller museibesök. Barnen tittade sig nyfiket och samtidigt otroligt omkring. En flicka sa "oj titta där" och pekade på brandbilar och poliser längre ner på gatan. Det högg till i min mage. Jag visste att en granne hämtat hem mina barn från skolan men det finns så många andra barn. 

Utanför Gallerians entré mot Hamngatan stannade jag ett tag. Där stod en samling människor som försökte se ner mot Drottninggatan över Sergels torg. Där stod också Daniel Alling, Sveriges Radios reporter och en reporter från TV4. Alling gjorde för övrigt ett mästerligt jobb under hela kvällen med direktrapportering från olika delar av centrala stan. 
När jag stod där fanns en grupp män intill mig som stod lutade över en mobiltelefon. Ett vittne hade varit i en restaurang i närheten av Åhlens när allt hände och hade tagit en bild på gatan utanför. Det var en av de vidrigaste bilder jag sett. Den visade en kropp. Det räcker så. 

En stund senare stod jag längre ner på Hamngatan när en piket med poliser stannade på gatan. En av dem tog fram en megafon och sa: "Gå hem. Vi ska tömma City. Tunnelbanan står stilla. GÅ hem!"

Jag började röra mig hemåt efter ett tag. Snackade med folk som promenerade hemåt över Kungsan och vidare söderut. En man skulle till Skogås. Han hoppades bli hämtad med bil utanför tullarna. En annan skulle till Gullmars där han hoppades kunna ta en buss. En äldre kvinna traskade lugnt framåt och rökte en cigarett. Hon hade inte hört någonting om vad som har hänt men visste att tunnelbanan stod stilla. En lastbil har kört på människor och kraschat in i Åhlens, sa jag. Jag minns inte vad hon svarade men hon mottog beskedet med stort lugn. Terror någonting, mumlade hon och vek av mot Kungsträdgårdsgatan. 

Ett lämmeltåg av människor, det är den bästa beskrivningen, tågade hem över broarna vid Slussen. Götgatsbacken var mörk av folk. På Hornsgatan stannade jag och pratade med Röda korset som ställt fram ett litet bord med kaffe, te, vatten och bananer på trottoaren. Inne i deras lokal fanns krisstödjare, stolar att vila på och laddare till mobilen. 
"Vi vet att folk behöver vatten, något varmt att dricka eller bara få sitta ner och prata lite", sa verksamhetschefen. 

Jag kom hem. Hämtade barnen hos grannen. De hade tittat på film och käkat chips. Ovetande om allt som hänt några kilometer därifrån. Jag lagade sen middag. Min fru kom hem. Jag ringde min bonusson. Jag, mina nära och kära och kolleger klarade oss bra. Vi hade tur. Det fyller mig med stora känslor. Samtidigt kommer jag hela tiden tillbaka till hemskare tankar. Jag tänker på de drabbade deras anhöriga, på föräldrarna till den flicka som var på väg hem från skolan. 
På alla som sprang för sina liv och som fick uppleva sådant ingen ska behöva uppleva. 

Det är många som gjort stordåd för att lidandet ska bli så litet som möjligt. Poliser, sjukvårdspersonal, frivilligarbetare och vanliga stockholmare. Mitt i allt är det mycket lätt känna en starkare kärlek till Stockholm än någonsin tidigare. 

Hårdaste bilen

Min kollega Zacharias Källdén tog den här bilden tidigare idag. Han skickade den till mig och jag hade tur att få tag på rätt person direkt. 

Det är värt att läsa bakgrundshistorien. 

Stockholm är vackert. Ibland måste man byta vy för att se det bara. Stannade till på Blasieholmskajen i morse för att försöka få en bild av hur Nobel Center kommer att kännas. Det är ju omöjligt att avgöra. Vyn dock:

Den här veckan är fan hård. Imorgon är det fredag och det är ju bra men först ska den jobbas igenom. Puh. 


Nödstopp på O'Learys i Katrineholm

Jag har varit i Katrineholm och vänt efter jobbet. Skulle hämta några saker i mammas och pappas hus. Hann till och med dricka en öl på O'Learys. Det fanns inte förra gången jag var där. Och där var folk! En tisdag! 

Jag känner hopp. 

För övrigt har jag läst @crj138:s långa text om Idrottsgalan i Galago idag och det var det roligaste jag läst på länge. Lyssna gärna på den korta intervjun med Gunde Svan. Sann igenkänning på den. Intervjuer man inte vill göra men ändå gör helt professionellt och utan känslor. 

Själv har jag gjort ett par pressträffar i dag. Intressant faktiskt. Den ena handlade om bostadsbyggande och skyskrapor.

Här vill Moderaterna bygga en ny stadsdel och Sveriges högsta hus.

Den andra om smarta transporter med el-fordon. 







Dags att steppa upp bloggandet

Imorgon börjar årets blogg 100. Utmaningen som går ut på att blogga minst en gång om dagen under ett hundra dagar i följd. 

Jag blir glad varje gång den där loggan dyker upp på Fredrik Wass facebook någon gång i slutet av februari. 
Utmaningen är en uppmuntran. Även om jag aldrig haft några större läsarskaror gör sammanhanget att det känns roligare än annars att fylla ens personliga utrymmet på internet med nytt innehåll. 
Jag har försökt två år tidigare och nästan klarat det. Nu är det tredje gången gillt. Om jag ska vara helt ärlig var jag först tveksam till att vara med. 
Det finns så mycket viktiga saker att säga i vår tid och varför ska jag då lägga tid på en blogg som väl närmast kan beskrivas som en dagboksblogg? Mer genomarbetade texter hinner jag inte med. Jag skriver hela dagarna på jobbet så när det är slut finns inte mycket kraft kvar. 
Men kanske finns en poäng med det allra enklaste också. Det kan vara inspirerande att få kika in i andras vardagliga liv. Och det kan vara roligt att berätta om det. Jag fokuserar på det senare. 
Så länge blogg 100 känns kul är jag med. Det står ju vem som helst fritt att inte läsa. Vi behöver mer kul. Fight for your right to party så att säga. 
Nu kör vi!

Kastaren

Mannen i svart dök bara upp. Han var inte en del av vårt inspelningsteam och vi upptäckte honom helt plötsligt under en extra lång  kameraåkning. Det var som om hans gestalt formade sig själv av den vita dimman och snabbt skiftade färg. 

Vår dolly grip Stilton var den som reagerade först. 

"Han kramar en snöboll!"

Han hade rätt. Den svarta gestalten, kastaren, som vi döpt honom till i efterhand, böjde sig ner och rafsade ihop snö med bara händerna. Han formade den omsorgsfullt. Den var stor som ett granatäpple men hur mycket vägde den?

"Tror du han siktar på mig!" skrekväste Stilton fram mellan sammanbitna käkar. 

"Varför skulle han sikta på dig?" sa jag. 

"Jag är dolly grip!"

Såklart han inte gör!" sa jag och försökte låta självsäker. I själva verket var jag osäker. 

Då. Gjorde. Han. Det.  

Kastaren skickade iväg snöbollen i en perfekt båge österut. Den landade utan ljud på en fläck med is och skare. 

"Hallå! Vem är du? Var har du sökt upp oss!?" skrek jag så starkt jag kunde. Snökanonerna låter ju så förbannat. 

Kastaren sträckte upp sina båda armar i luften och ormade ett tecken med höger hand. Fyra fingrar rakt upp. 

Sedan var han borta. Upplöst. 

Vi i filmteamet pratade aldrig med någon utanför gruppen om det som hänt. 

Tills nu...

Men vafan där borta står ju @frenker och sular snöboll!

A video posted by Andreas Jennische (@a_jennische) on




Vi stannar en liten stund i känslan när vi går där i allén

Vi gick på bio idag med tvillingarna. Promenerade dit genom allén på ett sådant där avslappnat söndagsmässigt sätt. 

Vi möter en mamma med en dotter i handen och jag fastnar på olikheten i deras blickar. Dottern med öppen och uppsluppen blick och mamman med en sammanbiten, lätt stressad. Uppenbart någon annanstans med tankarna redan på nästnästa "stopp" under den här dagen eller kanske till och med på nästnästnästa. 

Det var slående för att det var så typiskt. 

Jag tillbringar ofta tid med mina barn samtidigt som jag tänker på helt andra saker. Jag lär se precis likadan ut som den mamman typ varje dag jag hämtar barnen på skolan. Åtminstone mycket oftare än jag vill. 

Det lirar inte med bilden av den förälder man vill vara. Den där insiktsfulla och ständigt närvarande. Den glada och busiga. Alltid med en pedagogiskt lek på lut.

Jag promenerar vidare med ett av barnen i min hand och tänker just nu, just här, är det precis som det ska vara. Jag går med min son i handen. Min fru går och håller dottern i handen. Det är söndag och vi ska gå och se Sing. 

Det finns anledning att stanna i den känslan en stund.