Flyger i luften

Oh yeah! Bra fångat Sacharias! #häftifreda

Posted by Andreas Jennische on Thursday, April 13, 2017

Man gör vad man man för att peppa upp sig själv efter en sådan här långhelg som är slut. 

Filmade gjorde Sacharias the almighty.

IPod FTW och en smörkniv




Trädgårdsarbete, en springrunda i skogen, fix med ungarna i verkstan och en massa god mat och fika. Det är fint att hänga hos Gunsan i Småland. Ledigheten har börjat bra. Och huvudvärken från helvetet som jag vaknade med gav efter till slut. 

Både igår (på tåget hit) och idag (när jag sprang) har jag använt en gammal iPod som jag hittat i vårt grovsoprum. Jag ägnade en lång stund häromkvällen för att lägga över några mer eller mindre välvalda album på den. Det var skitkrångligt! ITunes måste vara ett av världens minst användarvänlig program. Men till slut lyckades jag och det var värt besväret. Av någon anledning har det begränsade urvalet gjort att jag faktiskt lyssnat på musik. Istället för att öppna Spotify och bli lamslagen av miljoner låtar, band och album --> snurra på hjulet bland femton-tjugo plattor. Att springa med en iPod är dessutom lättare och man slipper ett sådant där sorgeband på överarmen. 
Vi får ser hur länge det håller i sig men just idag = iPod FTW!

Vad jag lyssnat på?
Iggy PopBathory, Have Heart, Watain, Slayer, AC/DC, The Boys, Angry Samoans, Born Against...
Bra skit alltså. 

###

Jag hittade en täljkniv och en bit trä i Gunsans verkstad och fick feeling. En smörkniv är under tillverkning. 

De där personerna som alltid var med




Några dagar ledigt. Hela kroppen skriker efter det. Och huvudet. 
Det har varit en märklig vecka. Det har känts hos alla på jobbet att något inte varit som vanligt. Attentatet på Drottninggatan för en vecka sedan har orsakat en mental baksmälla. Det var flera av mina kolleger som uttryckte känslan med just ordet baksmälla. Jag har känt mig långsam. Livet har rullat på och allt sådant men det är som om någon fyllt en osynlig påse med lika osynlig bomull och tryckt ner den över huvudet på mig. Och där hade den suttit, i vägen, som ett dämpande filter. Eller kanske som ett skyddade skal. 
Både och möjligen. 
Tåget har precis lämnat Linköping. För så där 22-23 år sedan var jag här ofta. Inte varje helg men kanske varannan eller var tredje. Det är längesedan. 
Det var på den tiden då Hultsfredsfestivalen lockade över 30000 personer. 
Ibland undrar jag vad som hänt med alla som jag umgicks med då. Alla de där personerna som alltid var med men som man kanske egentligen inte umgicks med. 
Förstå att ha en sådan reunion istället för alla klassåterträffar. 
"Alla som brukade hänga hemma hos Alexandra runt 94-95 – nu träffas vi igen!"

Vinnarmorgon




Onsdag

Jag ska upp tidigt imorgon. Tänkte hinna till gymmet före jobbet. Med tanke på det är klockan väldigt sent. Snart midnatt. Men det är svårt att varva ner när man är ensam hemma. Jag har alltid tyckt det. Nuförtiden är jag nästan aldrig själv hemma men när det händer så slutar det nästan alltid på samma sätt. Väl i säng fipplar jag med mobilen tills jag är så trött att jag inte kan inte kan hålla ögonen öppna. 
Det blir lättare att somna då. 
Imorgon ringer klockan och då ska jag gå upp. 

Torsdag

Jag klarade det! Klockan är 06.21 och jag har rest mig upp ur sängen. 
Seger!
Nu drar jag till gymmet en stund.


Mitt i allt är det mycket lätt att känna en starkare kärlek till Stockholm än någonsin tidigare

Det är så oerhört sorgligt. Människor har dött. Mitt i Stockholm. En av dem är ett barn som var på väg hem från skolan. Jag har sett den där fruktansvärda filmen inifrån en butik som inte visar något detaljerat men som ändå beskriver allt. Ena sekunden en vanlig fredagseftermiddag på Stockholms största shoppinggata, den andra ett skrikande helvete. Jag kan inte få den bilden ur huvudet. 

Jag var i City igår eftermiddag efter att dådet blivit jämnt och jag jobbade. Jag försökte komma nära Åhléns och se med egna ögon hur där såg ut. Jag kom inte närmare än till Sergelgatan. Där var avspärrat och alla butiker runtomkring höll på att stänga. Det var mycket folk i rörelse och allmän förvirring. Precis vid uppgången från Plattan stod en polis med svarta kläder och hjälm och skrek: "Gå härifrån. Undvik folksamlingar. Det är pågående terror".

Jag fortsatte runt kvarteret. Jag var där i tjänsten, försöka ta bilder och röster för att kunna berätta om det som pågick. Folk rörde sig planlöst, ömsom nyfikna, ömsom rädda. 
Avspärrningarna utökades och jag insåg att jag inte skulle kunna se själva platsen. 

Jag fick löpande information från redaktionen om att det eventuellt hände andra otäcka saker i andra delar av stan (visar sig senare vara enbart rykte) och folk jag pratade med på gatan hade hört samma sak. Känslan jag bar med mig var att något fortfarande höll på att hända. Att det var allvar. I närheten av Hötorget mötte  jag en förskolegrupp på väg hem från en utflykt, kanske ett teater- eller museibesök. Barnen tittade sig nyfiket och samtidigt otroligt omkring. En flicka sa "oj titta där" och pekade på brandbilar och poliser längre ner på gatan. Det högg till i min mage. Jag visste att en granne hämtat hem mina barn från skolan men det finns så många andra barn. 

Utanför Gallerians entré mot Hamngatan stannade jag ett tag. Där stod en samling människor som försökte se ner mot Drottninggatan över Sergels torg. Där stod också Daniel Alling, Sveriges Radios reporter och en reporter från TV4. Alling gjorde för övrigt ett mästerligt jobb under hela kvällen med direktrapportering från olika delar av centrala stan. 
När jag stod där fanns en grupp män intill mig som stod lutade över en mobiltelefon. Ett vittne hade varit i en restaurang i närheten av Åhlens när allt hände och hade tagit en bild på gatan utanför. Det var en av de vidrigaste bilder jag sett. Den visade en kropp. Det räcker så. 

En stund senare stod jag längre ner på Hamngatan när en piket med poliser stannade på gatan. En av dem tog fram en megafon och sa: "Gå hem. Vi ska tömma City. Tunnelbanan står stilla. GÅ hem!"

Jag började röra mig hemåt efter ett tag. Snackade med folk som promenerade hemåt över Kungsan och vidare söderut. En man skulle till Skogås. Han hoppades bli hämtad med bil utanför tullarna. En annan skulle till Gullmars där han hoppades kunna ta en buss. En äldre kvinna traskade lugnt framåt och rökte en cigarett. Hon hade inte hört någonting om vad som har hänt men visste att tunnelbanan stod stilla. En lastbil har kört på människor och kraschat in i Åhlens, sa jag. Jag minns inte vad hon svarade men hon mottog beskedet med stort lugn. Terror någonting, mumlade hon och vek av mot Kungsträdgårdsgatan. 

Ett lämmeltåg av människor, det är den bästa beskrivningen, tågade hem över broarna vid Slussen. Götgatsbacken var mörk av folk. På Hornsgatan stannade jag och pratade med Röda korset som ställt fram ett litet bord med kaffe, te, vatten och bananer på trottoaren. Inne i deras lokal fanns krisstödjare, stolar att vila på och laddare till mobilen. 
"Vi vet att folk behöver vatten, något varmt att dricka eller bara få sitta ner och prata lite", sa verksamhetschefen. 

Jag kom hem. Hämtade barnen hos grannen. De hade tittat på film och käkat chips. Ovetande om allt som hänt några kilometer därifrån. Jag lagade sen middag. Min fru kom hem. Jag ringde min bonusson. Jag, mina nära och kära och kolleger klarade oss bra. Vi hade tur. Det fyller mig med stora känslor. Samtidigt kommer jag hela tiden tillbaka till hemskare tankar. Jag tänker på de drabbade deras anhöriga, på föräldrarna till den flicka som var på väg hem från skolan. 
På alla som sprang för sina liv och som fick uppleva sådant ingen ska behöva uppleva. 

Det är många som gjort stordåd för att lidandet ska bli så litet som möjligt. Poliser, sjukvårdspersonal, frivilligarbetare och vanliga stockholmare. Mitt i allt är det mycket lätt känna en starkare kärlek till Stockholm än någonsin tidigare. 

Ifrågasätter upplägget för den politiska debatten

Jag har torskat blogg100 igen. Igår och i förrgår blev det inget skrivet på grund av sena kvällar på jobbet. Jag hade mycket att skriva igår egentligen men orkade inte. 

Jag hade suttit i stadshuset för att bevaka kommunfullmäktige och återigen drabbades jag av en känsla av total meningslöshet. Inte för politiken eller demokratin utan för upplägget. Det är så svårtillgängligt och internt. 

Jag menar, hur ser målgruppen ut för en 3,5 timmar lång debatt om årsredovisningen för 2016. Egentligen är det intressant eftersom det handlar om hur det majoriteten sa att den skulle  föll ut. Problemet är dock att om det kommit någon för att lyssna hade det inte varit så lätt att förstå resultatet. Eftersom båda sidor inom politiken är lika måna om att försvara sin sanning och bild av läget är det stört omöjligt att där och då avgöra vad som är sant eller inte.

 Jag återkommer i ämnet. 

Bilden? Läs mer här



Boxning

När jag satt och nattade barnen såg jag ett inlägg på Facebook av Mikaela Laurén. Hon ska ju fajtas den 22 april i Sundsvall under Nordic Fight Night. Det hade ju varit grymt. Jag såg henne möta Klara Svensson på Hovet och det var ingen rolig upplevelse för oss som höll på Laurén. Hoppas det går bättre den här gången. Otta Wallin ska boxas också men honom har jag dålig koll på även om jag sett honom en gång tidigare. Han är stor och kommer från Sundsvall så hela evenemanget säljs in som hans stora kväll. Vi får se hur det blir med både resa och Wallin.

##

Ordboxning blir det redan imorgon. Då ska jag parkera mig på presshyllan i Rådsalen i stadshuset och lyssna till makthavarnas vänsterjabbar och raka högrar. Det kommer att handla om avfall, stadsbiblioteket och revisionsberättelser bland annat. Underhållningsvärdet är ibland på en väldigt låg nivå men det journalistiska värdet i att vara där är alltid högt.

### 

Roligast idag var när jag lyssnade av jobbtelefonen:

Röstmeddelande på min jobbtelefon lämnat klockan lite efter 21 på lördagskvällen: "Jag vill ha spårvagnar i Stockholm....

Posted by Andreas Jennische on Sunday, April 2, 2017

Gårdagens gala var som en finlandsfärja


Jag var på branschfest igår, galamiddag. Organisationen Gratistidningarnana ordnade och det var mässa, föreläsningar av bland annat superpeppiga Säljar-Peter och av Petter. Krögaren, swimrun-atleten, vinmakaren, skribenten, skidåkaren och rapartisten Petter. Det sistnämnda var proffsigt och roligt och jag förstår att han måste vara en drömföreläsare på skolor ute i landet. Ni vet en sådan där rapp föreläsning men fyndiga poänger, enkel men välvald rekvisita och som många gånger tangerar stand up comedy. 
Högt underhållningsvärde. Svårt att använda i jobbet.
Underhållningen vid själva middagen: katastrof. Sämre Finlandsfärja. Lättklädda damer som satte sig i knät på säljgubbar och åttitalskläder och playback. 
Men några spännande möten och hej och tjena blev det. Jag satt bredvid Lotta Wahlqvist, avgående chefredaktör på Lokaltidningen.se. Hälsade på dansken Klaus som tar hennes jobb. Snackade en stund med Bengan på Ena-Håbo och med Ove. Och med Fredrik. 
Vd:n på NVP.se bytte jag några ord med. Och med en kille från Västerås tidning. Bengt Wester hette en äldre herre som äger och driver Torslanda-Tidningen vilket i ärlighetens namn verkade vara en mycket tveksam journalistisk produkt. Det finns många sådana i gratistidningsbranschen tyvärr. Men Pär från Roxen är bra. Han stannade inte så länge men vi pratade en stund om Metro. Han är kunnig Pär.
Konstigast var skåningen som ville bli kallad Boogel och krävde att få riktigt svåra existentiella frågor klockan en bra bit efter midnatt. 

Det hände ju en radda bra saker också. Vi vann årets lokalsajt, årets lokaltidning, årets reportage och årets sportreportage. 
Och mina kolleger = bästa!