En ny vänster testas downtown


Stockholm ska bli en bättre cykelstad. Det är det miljöpartistiska borgarrådet Daniel Helldéns stora projekt. Innan det blir val igen vill han hinna med så mycket som möjligt.

I dag invigdes ett litet men effektivt (kanske) projekt mitt i City. Där testat ett nytt sätt att påbjuda säker vänstersväng för cyklister. Jag drog till korsningen Kungsgatan/Sveavägen tidigt i morse och tog ett snack med projektledaren Catarina Nilsson på trafikkontoret. Mannen till höger heter Ulf och är konsult. 

Catarina var trevlig och svarade bra på allt. Jag skrev en kort grej och gjorde en liten film som ni kan SE HÄR.

###

Imorgon är det sista dagen med #kaffemaskinen på jobbet. Den ska ersättas. Varken jag eller Micke är på plats på redaktionen så Henrik har lovat att sända live på Facebook. Det finns anledning att tro att det inte kommer att bli något men hoppat är starkt. 

Som Johann skrev i specialtråden här nedan: sorgeperioden är inledd. RIP #kaffemaskinen

### 

Olle Castelius, mångårig reporter på Aftonbladet och sedermera pressis på en rad ställen, är inte längre min Facebook-vän på grund av allt tjat om #kaffemaskinen. Vissa saker har ett högre pris än andra. Och vissa kan aldrig ha ett för högt. 

ALARM! Får detta mejl. "Hej alla kaffedrickare, Nu på fredag så kommer våra kaffemaskiner att ersättas med nya och fräscha maskiner, det innebär att under ett par timmar så får ni härda ut." Per Brandt

Posted by Andreas Jennische on Wednesday, May 10, 2017

Vitlöksdoften!

Jag åt en ledsam lunchlåda på jobbet idag. Pasta med halvfabrikatsfalafel. Enbart.

Supertrist. Ändå blev det en upplevelse som satt kvar länge. Jättelänge. 

På ett dåligt sätt. 

De där bollarna innehåller nämligen en liten men väldigt distinkt variant av vitlök. Jag själv tänkte inte på det. Jag är uppvuxen på vitlök. Åt snabbt för att kunna gå vidare i livet liksom. 

En hel eftermiddag och kväll senare säger min hustru att jag går runt med en aura av inte så angenäm doft. 

– Du luktar sjukt mycket vitlök! 

Så sa hon. 

– Vad har du gjort? sa hon också och tog avstånd. 

Jag letade frenetiskt i minnet efter marinerade vitlöksklyftor, röda döden eller indiska grytor. 

Passerade havremjölk med flingor, och femton koppar kaffe innan jag kom ihåg lunchlådan. 

De där små djävulska bollarna!

Nu ligger jag i sängen och kan inte sluta tänka på hur min nya odör ska försvinna. 

Jag äter ju massor av vitlök men effekterna har aldrig levererats till mig på detta brutala sätt. 

Hur gör man? Växer det bort?


Så bra är Niklas Orrenius bok "Skotten i Köpenhamn"

Jag läste ut Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius idag. Den får fem Bic-pennor av fem möjliga. En mycket intressant och lärorik berättelse om Lars Vilks och rondellhundens svallvågor. Om IS-krigare i Sverige, om rasism, islamofobi, Sverigedemokraterna, Danmark, yttrandefrihet och konst. En samtidsskildring som likt Vilks själv vägrar ge några entydiga svar. 

Efter att ha läst ut boken slår det mig att den bästa sammanfattningen av vad Vilks egentligen är är ordet störig. Störig och fascinerande. 

Boken lämnar mig med ett större intresse för yttrandefrihetsdiskussionen än vad jag hade innan jag började läsa. Jag tar det som en bra grej.

Orrenius berättarstil är som alltid en fröjd. Fängslande och kryddad med väl valda detaljer.


Ett dygns frånvaro


Vi kom inte iväg fredag efter jobbet. Inte lördag morgon heller. Men efter lunch satt vi i bilen, redo för ett dygns frånvaro. 
Som ofta annars känns det som en stor ansträngning att packa bilen och komma iväg men väl framme är det värt allt tidigare ståhej. 
Den sista biten grusväg sköljer bort det sista av jobbresterna och annat skräp som legat kvar och tagit plats i huvudet trots att det är helg. Den här platsen är så förknippad med ledighet och lugn att det nästan omedelbart händer någonting i mig när jag kommer hit. 
Jag börjar tänka på andra saker, längta efter andra saker och göra andra saker. Ibland har jag svårt att förstå att jag kan trivas så bra i stan som jag ändå gör. 
Jag går ut i vedboden och känner att jag verkligen skulle vilja ha en klyvyxa. 

Jag förstår att folk stannar utanför vårt kontor och tar bilder

Det finns inte lika många rosa körsbärsblommor här som i Kungsan, men de är lika fina. Det kan ge en lite tröst sådär. att sitta där under en stund på lunchen och bara fylla blicken med rosa fluff. 

Jag har tänkt på behovet av tröst de senaste dagarna. Mycket på grund av att mina barn behöver olika typer av tröst helt tiden. De slår sig, de är oroliga för någonting, de tycker att livet är orättvist. Tårarna sprutar och rösten skär sig. Tänk om man som vuxen skulle ge efter lite mer på samma sätt. Skulle det också leda till att vi gav varandra mer tröst?

Jag tvekar. 

Men tröst är ju skönt. Ibland vill man bara ha lite tröst i största allmänhet.