Jag inbillar mig att man ändå lär sig någonting på vägen

Jag sitter i tv-soffan bredvid mina barn. Klockan är dags att stänga av. De behöver komma i säng. Det tar ett tag. Och de är trötta på morgnarna. Men trailern för nästa program hinner gå på och båda ropar i kör "snääälla vi brukar få se det här. Bara det här. Det är vårt favoritprogram". 

Det är inte sant men jag själv är trött och säger "okej". 

I samma stund vet jag att jag skaffade mig problem. De där extra 20 minutrarna är skillnad på en bra läggning och en dålig. Så år det alltid. Ändå har jag gjort det igen! 

Och jag fick ju rätt. Det blev skrik och bråk och båda hann bli riktigt förbannade på varandra mellan badrummet och sängen och sedan tog det en lång stund att få båda att andas så pass lugnt att det gick att säga godnatt.

Och imorgon är alla trötta igen...

/ Guldfiskpappan




Hjärtat flyger

Vilken försmak på sommaren. Det var korts på till frukost. 
Jag har ont i kroppen efter att ha kört med trimmer (en klimatovänlig bensinare men oj huj vad den går), klippt gräs och byggt ihop studsmattan. 

Jag och Hedda tog årets första dopp och det var förvånande bra temperatur.  

Ungarna har bråkat med varandra som vilddjur men kvällen blev en pärla. 
Vi bar möbler till baksidan och grillade i kvällssolen. 

Soundtrack: Les Big Byrd och Sleaford Mods

Fotboll 

Frukost

Promenad till sjön

Jag


Helene 

En ny vänster testas downtown


Stockholm ska bli en bättre cykelstad. Det är det miljöpartistiska borgarrådet Daniel Helldéns stora projekt. Innan det blir val igen vill han hinna med så mycket som möjligt.

I dag invigdes ett litet men effektivt (kanske) projekt mitt i City. Där testat ett nytt sätt att påbjuda säker vänstersväng för cyklister. Jag drog till korsningen Kungsgatan/Sveavägen tidigt i morse och tog ett snack med projektledaren Catarina Nilsson på trafikkontoret. Mannen till höger heter Ulf och är konsult. 

Catarina var trevlig och svarade bra på allt. Jag skrev en kort grej och gjorde en liten film som ni kan SE HÄR.

###

Imorgon är det sista dagen med #kaffemaskinen på jobbet. Den ska ersättas. Varken jag eller Micke är på plats på redaktionen så Henrik har lovat att sända live på Facebook. Det finns anledning att tro att det inte kommer att bli något men hoppat är starkt. 

Som Johann skrev i specialtråden här nedan: sorgeperioden är inledd. RIP #kaffemaskinen

### 

Olle Castelius, mångårig reporter på Aftonbladet och sedermera pressis på en rad ställen, är inte längre min Facebook-vän på grund av allt tjat om #kaffemaskinen. Vissa saker har ett högre pris än andra. Och vissa kan aldrig ha ett för högt. 

ALARM! Får detta mejl. "Hej alla kaffedrickare, Nu på fredag så kommer våra kaffemaskiner att ersättas med nya och fräscha maskiner, det innebär att under ett par timmar så får ni härda ut." Per Brandt

Posted by Andreas Jennische on Wednesday, May 10, 2017

Vitlöksdoften!

Jag åt en ledsam lunchlåda på jobbet idag. Pasta med halvfabrikatsfalafel. Enbart.

Supertrist. Ändå blev det en upplevelse som satt kvar länge. Jättelänge. 

På ett dåligt sätt. 

De där bollarna innehåller nämligen en liten men väldigt distinkt variant av vitlök. Jag själv tänkte inte på det. Jag är uppvuxen på vitlök. Åt snabbt för att kunna gå vidare i livet liksom. 

En hel eftermiddag och kväll senare säger min hustru att jag går runt med en aura av inte så angenäm doft. 

– Du luktar sjukt mycket vitlök! 

Så sa hon. 

– Vad har du gjort? sa hon också och tog avstånd. 

Jag letade frenetiskt i minnet efter marinerade vitlöksklyftor, röda döden eller indiska grytor. 

Passerade havremjölk med flingor, och femton koppar kaffe innan jag kom ihåg lunchlådan. 

De där små djävulska bollarna!

Nu ligger jag i sängen och kan inte sluta tänka på hur min nya odör ska försvinna. 

Jag äter ju massor av vitlök men effekterna har aldrig levererats till mig på detta brutala sätt. 

Hur gör man? Växer det bort?


Så bra är Niklas Orrenius bok "Skotten i Köpenhamn"

Jag läste ut Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius idag. Den får fem Bic-pennor av fem möjliga. En mycket intressant och lärorik berättelse om Lars Vilks och rondellhundens svallvågor. Om IS-krigare i Sverige, om rasism, islamofobi, Sverigedemokraterna, Danmark, yttrandefrihet och konst. En samtidsskildring som likt Vilks själv vägrar ge några entydiga svar. 

Efter att ha läst ut boken slår det mig att den bästa sammanfattningen av vad Vilks egentligen är är ordet störig. Störig och fascinerande. 

Boken lämnar mig med ett större intresse för yttrandefrihetsdiskussionen än vad jag hade innan jag började läsa. Jag tar det som en bra grej.

Orrenius berättarstil är som alltid en fröjd. Fängslande och kryddad med väl valda detaljer.


Ett dygns frånvaro


Vi kom inte iväg fredag efter jobbet. Inte lördag morgon heller. Men efter lunch satt vi i bilen, redo för ett dygns frånvaro. 
Som ofta annars känns det som en stor ansträngning att packa bilen och komma iväg men väl framme är det värt allt tidigare ståhej. 
Den sista biten grusväg sköljer bort det sista av jobbresterna och annat skräp som legat kvar och tagit plats i huvudet trots att det är helg. Den här platsen är så förknippad med ledighet och lugn att det nästan omedelbart händer någonting i mig när jag kommer hit. 
Jag börjar tänka på andra saker, längta efter andra saker och göra andra saker. Ibland har jag svårt att förstå att jag kan trivas så bra i stan som jag ändå gör. 
Jag går ut i vedboden och känner att jag verkligen skulle vilja ha en klyvyxa.