Någon smart KTH-person borde hitta på en liten grunka man lägger på grillen



Anspänningen är över. Förväntningarna var höga och med tanke på det lyckades vi fint. Tvillingarnas födelsedag blev bra. 
Vi avslutade med grillmiddag och hej vad det gick. Det är tur jag har min fru som kan grilla så det blir bra mat. Det är inte min starka sida. Jag är väldigt duktig på att elda men att hantera allt när det väl ska lagas är värre. Det är väl för att jag inte är intresserad av kött. Men jag gillar ändå att grejen. När det ryker och luktar skogsbrand. När det bjussas på öl eller vin och när det bärs (!) ut möbler så alla får plats. Någon säger "glöden är alltid bäst när man grillat klart" och så är det ju. Tänk vad mycket energi som bara går upp i rök. Någon smart KTH-person borde hitta på en liten grunka som man lägger på eftervarma grillar för att ladda mobiler och elbilar. 

Kanske läge att ta det där kortet att skicka till fotoväggen på SÖS




Solen tryckte på redan vid frukost. Sedan höll den i sig. Det har varit en sådan där sommardag av bästa sort. Sen frukost, lite fix och lek vid huset, bad, cykeltur till affären för godisinköp och grillmiddag med rosé. 
Imorgon fyller tvillingarna åtta år och det betyder ju att det är åtta år sedan vi låg där på neonatalavdelningen på SÖS och allt var väldigt osäkert. Det är så lätt att glömma hur det var. Men de där veckorna på Södersjukhuset var lika omtumlande och skrämmande som de var fyllda med kärlek och hopp. Allt gick bra. Jag kommer ihåg hur jag och Helene stod vid den stora fotovägg som fanns på neo. Vi tittade på före- och efterbilder och förundrades hur barn som kommit ut som mycket för tidigt födda kattungevarianter av människobarn hade kunnat växa till sig och se ut som helt vanliga lågstadiebarn. Det ingav hopp att titta på den där fotoväggen. Om våra barn växte till sig på samma sätt skulle vi också skicka kort. Nu har våra barn gjort det. De ser också ut som vanliga lågstadiebarn. Vilken lycka att det är så. Och imorgon blir de åtta. 
Kanske läge att ta det där kortet att skicka till fotoväggen på SÖS.  

Var och varannan meter ligger de döda, överkörda, platta och torra.

Fälttordyvel heter skalbaggen. Svartblå. Äter spillning och kadaver. Vår största tordyvel. Vi läser i boken Insekter jag och barnen. Det kryllar av sådana skalbaggar på den delen av grusvägen som går under det inofficiella namnet Vintergatan eftersom där alltid är kallt. Den ligger mellan två täta skogar och när dikena är torra på andra ställen är här fullt av vatten. Tordyvlarna älskar stället. Samtidigt är det rena dödsfällan eftersom de envisas med att gå på själva vägen. Fram och tillbaka. Var och varannan meter ligger de döda, överkörda, platta och torra. Undrar hur många hundra år av förgörande bildäck arten skulle behöva innan den lär sig att ge fan i vägbanan och istället krypa under. De är duktiga på att gräva gångar på andra ställen. Barnens testar deras förmåga genom att lägga en pajsare i en låda med trädgårdsgödsel och den grävde ner sig direkt. Den får namnet Bebbe och släpps ut i det fria efter ett dygns fängelsevistelse. "Bra", säger jag när ungarna släpper ner den på gräsmattan. "Där trivs den bättre". Att sonen lite tidigare råkat tappa en av Bebbes kompisar en myrstack snackar vi inte så mycket om.

Jag hade köpt en kamera i butiken där allt kostade 99 cent

Vid stranden, den lilla insjön, börjar jag tänka på Santa Monica Beach. Det finns inga likheter utöver sand och vatten. Jag vet inte varför det blir så men det har hänt förr. Att jag när jag ligger på den gräsbevuxna sandstranden vid den lilla sjön i Sörmland förpassas till någon av de där få dagarna i början av seklet när jag och Stoffe satt på den betydligt längre, bredare och sandigare Santa Monica Beach. Han rökte gula Camel antar jag. Om Tom var med rökte han vit Marlboro. Jag rökte inte alls. Badade gjorde ingen av oss. Vi mest satt och småpratade minns jag det som. Vi bar på en känsla av att den resa vi påbörjat inte skulle sluta som vi först tänkt. Fast just det pratade vi inte så mycket om. Men vi såg till att hjälpa ödet på vägen genom att sitta där på stranden istället för att söka jobb och repa. 

Stranden var mäktig. 

Solen sken. 

 Bussresan dit var lång. Inga andra åkte frivilligt buss. Surfare minns jag inga, däremot stora sällskap med latinamerikaner där alla män bar fladdriga shorts med vita fotbollsstrumpor till. Sådana där tjocka och långa som går upp till knät. Måste vart en grej just då. 

 Jag hittade en bild från ett av de tillfällen vi hängde där på stranden. Jag hade köpt en röd plastkamera på butiken där allt kostade 99 cent. Eller så var det filmrullen. Kameran var skräp i vilket fall som helst. Jag kom hem med 36 fotografier varav de flesta bara visade mörkt grynigt skimmer. Men en bild från stranden finns. Det måste ha varit Tom som tog den. För Ricardo var aldrig med. Och jag och Stoffe halvligger bredvid varandra. Det är en bra bild i all sin enkelhet. Instagram-filtrad långt innan appen fanns på grund av den dåliga kameran och det speciella ljuset. Jag har halvlångt hår och kisar. Stoffe är rakad och har skägg och keps. Han tittar mot fjärran. Tom som måste hållit i kameran är garanterar klädd i mörka chinos och vit t-shirt med upprullad ärm. Keps bakochfram. 

 Det var längesedan tänker jag och rycks tillbaka till nu när något av barnen frågar något. Vi äter kex barnen och jag. Två av oss badar. Det finns inga andra på den lilla stranden i Sörmland idag. Sedan tar vi cyklarna och rullar hemåt.

En kosmopolitisk flanörskildring om vald ensamhet


Jag hade tänkt låta bli att skriva om mitt vanliga men ovanligt mycket lediga sommarliv. Men sedan tänkte jag om. Jag gör det ju för att det är lustfyllt. Det är ett sätt att stanna upp en stund, snurra tillbaka kassetten och sedan spela upp samma stycke igen men utan de värdelös bitarna. 
Häromdagen hade jag ett samtal med mina kolleger om att vara ständigt uppkopplad, sammankopplad med en mobil. Jag är sådan. Det stressar mig när jag jobbar, men är också en förutsättning för mitt jobb. Och all stress är långtifrån dålig. När jag är ledig behöver jag inte mobilen eller internet på det sättet men behåller det på. För att jag gillar det. Och jag vill bära runt på mobilen för tänk om det sker något som jag måste ta bild på. Mina kolleger rådde mig att stänga av i sommar, logga ut, tömma hjärnan på digital input. Kanske jag gör det ett tag. Vi får se. Men det är ju inte så att jag sitter med näsan i twitterflödet när jag är ledig med ungarna och glömmer bort allt annat. Men vi får se. Kanske skulle det bara bra för mig. 

Det har varit framochtillbakaväder i två dygn. Sol, regn, sol, regn cirka 15 grader. Det är okej. Vi har cyklat, grävt en ny grop åt segelstolpen, blandat finbetong, lånat böcker på biblioteket inne i stan och pratat pratat pratat. Vi har till och med hunnit bli bjudna på middag hos vänner i byn. Man hinner mycket som ledig. 

På kvällarna och morgnarna läser jag böcker. Jag har precis avslutat Per Hagmans "Allas älskare, ingens älskling" och är nu inne på Jonas Bonniers "Helikopterrånet". Den förra är en kosmopolitisk flanörskildring av vald ensamhet med hög halt av antistatlig politik, mänsklig värme och bargubbsfetischism. 
Den sista en spänningsroman baserat på det verkliga och mycket uppseendeväckande helikopterrånet mot värdedepån i Västberga för snart åtta år sedan. Jag har aldrig läst något av Jonas Bonnier förut. Han vet vad han gör. 

#torplife – here we go again 

Recapture

Sitter på plats 15 i vagn 7 på 21.08 och lyssnar. Med lurar. Kleerup sa i intervjun i SvD att man skulle göra det. Den är bra utan också.

Stekt #torplife

Värmen i morse när jag vaknade. Den slog emot mig på ett sådant där utländskt sätt. Jag hade tänkt springa en sväng men tänkte om. Istället tog jag med mig födelsedagsyxan och slog till ett gäng fina störar av spillvirke som lämnats ute i skogen efter avverkning. Blev klar med "staketet" runt landet som jag började med förra helgen. Åtminstone de grova delarna. Nu saknas bara lite småsly som ska tråcklas in så väggarna blir intakta. Det återstår alltid något. Helgen gick för fort. 




En vän från förr

Nere vid stranden idag träffade jag Maria. Stoffes syrra som hon var förr. Det var säkert femton år sedan sist eller så. Ett mycket trevligt återseende. Vi pratade en stund. Stod några minuter i sanden och gick igenom tiden efter gymnasiet. Tänk vad fort det går ändå, att berätta det viktigaste.  


Min 39-årsdag i sex bilder

Det var bara jag som skulle upp tidigt och jobba. Satt för första gången i mitt liv på balkongen för att äta frukost. 
På jobbet var det ovanligt uppsluppet och klämdagsvibb. Zacke körde på. 

Jag lämnade redaktionen 15.30. Klockan 17.25 var jag här. 

Vi drog till stranden på en gång. A var mest glad för all god mat vi skulle äta sedan.

Vi hade ju bommat att köpa grillkol men vi fyllde på med vedstickor. Hej vad det brann.


Denna födelsedagspresent = ❤️❤️❤️